www.runegrammofon.com

Get on the mailing list




Reviews RCD2212

Det händer nästan alltid spännande saker när improvisationsmusiker närmar sig skrivet material. Vi har hört det med Stockhausen när han under 60-talet hade franska improvisationsmusiker som klarinettisten Michel Portal i orkestern, eller i det italienska kollektivet Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza med bland andra Ennio Morricone, med Dror Feiler när han samarbetat med Klangforum Wien eller när den polske kompositören Krzysztof Penderecki skrev Actions for Free Jazz Orchestra som uppfördes på festivalen Donaueschingen 1971 och sedan hamnade på skiva. Då var 14-mannaorkestern sammansatt av Don Cherry – som dock inte spelade själv på detta stycke – och innehöll europeiska musiker som Peter Brötzmann, Kenny Wheeler, Tomasz Stanko med flera. Nu är det Mats Gustafsson som har satt ihop ett delvis nytt Fire! Orchestra – för första gången utan Mariam Wallentin och Sofia Jernberg – med nästan enbart svenska musiker som Goran Kajfeš, Christer Bothén, Anna Högberg, Per Texas Johansson med flera. 16 minuter har blivit 40 i den nytolkning som Mats Gustafsson gör och som framfördes i Krakow 2018. Originalpartituret ligger kvar i botten men har utvecklats och moderniserats, tillförts nya ljudbilder. Det är en mycket givande tolkning Gustafsson gör, och utförandet av Fire! Orchestra är strålande. Musiken lever och andas, rör sig framåt, överhuvudtaget är det väldigt dynamiskt och med en mångfald av detaljer som överraskar under många lyssningar. Strukturer från originalet finns kvar, den dronande inledningen, det explosiva crescendot och passagen där gitarristen Reine Fiske förtjänstfullt tar upp den psykedeliska tråden från Terje Rypdals originalgitarr. Bara för att nämna några. Samtidigt finns stundtals ett tillfört groove som gör det väldigt Fire! Orchestra-mässigt. Ornette Coleman kritiserade för länge sedan den noterade västerländska konstmusiken för att den alltid lät så snarlik. Som kom den aldrig ur sin form och sina klangfärger. Colemans tanke dyker upp när jag lyssnar på Actions. Penderecki lyckades kanske inte helt med att omvandla konstmusiken (om det nu var det han ville) till något annat, så inte heller Gustafsson i sin nya tolkning. Här finns delvis ett igenkännande. Ändå sker kreativa och faktiska förflyttningar eftersom musiken framförs av improvisationsmusiker. Inte minst med tanke på att partituret är grafiskt och öppet. Det är ett mycket lyckat försök att stånga sig loss från idiomet. Här finns medvetna brytningar, som Alex Zethsons hammondorgel som är mer drömsk än stramt koncentrerad och upp dyker även psykedeliska, brölande kaospartier, rytmiska känningar från rockvärlden och passager av fragmentarisk klassisk impro. Inte bara utförandet är alltså annorlunda jämfört med ”vanlig” noterad konstmusik, även andra idiom tillförs. Och de individuella prestationerna är många och lyckade. De finns där, lyser upp, men ingår också i den kollektiva helhet som utgör musiken. Sammantaget är Actions ett mycket spännande och mytomspunnet stycke musik. På detta album tolkas det och framförs på nytt. Av ett svenskt 14-mannaband i polska Krakow. Det är tveklöst en händelse av rang. Så även att det nu även finns för lyssning för oss som inte var där.
OrkesterJournalen (SE)

Første gang jeg så Fire! Orchestra spille, må ha vært på Sound Of Mu for rundt ti år siden. Jeg ble hektet. Siden den gang har trioen omskapt seg til stort orkester og satt brennmerker i den europeiske jazzen. I fjor leverte de et av årets album. Nå er de tilbake med en nytolkning av Krzysztof Pendereckis Actions For Free Jazz Orchestra, og det låter helt umiskjennelig. Den polske komponisten skrev verket etter å ha hørt Globe Unity Orchestra, og i 1971 ble det fremført med Peter Brötzmann og Terje Rypdal i besetningen. Mats Gustafsson har bygget ut Pendereckis ideer, og Fire! Orchestras versjon er betydelig lenger enn originalen. Kremen av svenske jazzmusikere er med, og det nedfeller seg i uttrykket. Gitarist Reine Fiske spiller ut sine 60-tallsdrømmer, og bruken av hammond peker i samme retning. Barytonsaksofonen låter som et åpent sår, og komponert og improvisert glir sømløst over i hverandre. Bandet overgår ikke seg selv, men det skal jo noe til. 5/6.
Aftenposten (NO)

Denne gangen gyver det svenske jazzlokomotivet, med Gustafsson i førersetet, løs på «Actions For Free Jazz Orchestra», signert den polske avantgardekomponisten Krzysztof Penderecki, som nok er mer kjent for andre ting, som musikken til filmklassikeren Ondskapens Hotel. «Actions For Free Jazz Orchestra» ble fremført første gang i 1971, av New Eternal Rhythm Orchestra, et superlag satt sammen av Don Cherry, med storheter som Peter Brötzmann, Kenny Wheeler og Terje Rypdal i rekkene. For øvrig inspirert av frijazzhæren Global Unity Orchestra, som det påpekes i albumnotatene. Det er et lite stykke frijazzhistorie dette. Gustafsson leverer sin egen tolkning, opprinnelig på bestilling fra festivalen Sacrum Profanum i Krakow, tilbake i 2018. De holder det gående betraktelig lenger enn Penderecki i sin tid gjorde det med New Eternal Rhythm Orchestra, vi snakker her om ett spor på rundt 40 minutter. Det er tolket inn i en ny tid, med ånden fra originalen svevende over det hele. Det er tidvis hypnotisk, tidvis storslått, i en fin balanse mellom det komponerte og det improviserte, og et tøft møte mellom den rå kraften fra blåserne og sekstitallsvibbene fra Fiske. Det var på tide at noen børstet støv av denne perlen fra Penderecki. Gustafsson og Fire! Orchestra gjør det på mesterlig vis.
Dagsavisen (NO)

Vi må ta det frå byrjinga: Mot slutten av sekstitalet fekk den polske komponisten Krzysztof Penderecki oppleve frijazzensemblet Globe Unit Orchestra, som i si tid blei forma med utgangspunkt i ei bestilling til Alexander von Schlippenbach frå jazzfestivalen i Berlin i 1966. Han blei nyfiken og inspirert, og i 1971 kunne han sjølv, saman med Don Cherry, presentere verket Actions For Free Jazz Orchestra framført av det skreddarsydde New Eternal Rhythm Orchestra. Der kan ein mellom anna finne utøvarar som Peter Brötzmann, Han Bennink, Terje Rypdal, Kenny Wheeler og Tomasz Stanko. Så har altså festivalen Sacrum Profanum i Krakow tinga ei ny utgåve av dette verket frå Mats Gustafsson og den herlege gjengen i Fire! Orchestra, der ein kan trekke fram medlemmar som Per ”Texas” Johansson, Anna Högberg, Goran Kajfes og Elsa Bergmann. Penderecki er neppe mest kjend for dette verket (men mange hugsar sikkert at han har skrive eit sterkt stykke i Threnody For The Victims Of Hiroshima som blei gjort aktuelt igjen i sesong tre av Twin Peaks i 2017), og dette er truleg første gang det har blitt spelt inn på nytt. Den mest openberre skilnaden frå første innspeling er at denne varer mykje lenger. I omtalen frå plateselskapet står det at orkesteret har gjort ei «extended reading» av stykket. At eit stykke skrive for eit frijazzensemble rommar mykje og kan utvidast slik er ikkje så rart, men eg skulle gjerne likt å vite meir om kva som ligg i ei «ny tilnærming», som det også skal vere her. At mykje har endra seg sidan 1971 er uansett sikkert. Det eine er, kanskje ikkje så uventa, at dette læt langt betre reint lydteknisk. Men eg får også ei kjensle av ei slags musikalsk modning, som ein i såfall må tilskrive heile frijazzrørsla kollektivt. Det kan også vere den ”utvida” lesinga, som gjer at dei musikalske ideane får utvide seg meir organisk med den tida som skal til. Konklusjonen er i alle høve at det var ein god idé å gjere dette på nytt, og kanskje har til og med Gustafsson lukkast betre enn komponisten gjorde sjølv i 1971. Dét er ikkje så verst.
Jazznytt (NO)

Den polske samtidskomponisten Krzysztof Penderecki er poppis for tiden. Under en Warszawa-tur i fjor hørte jeg en person ganske høyt oppe i klassiskmiljøet si at han er den «alle snakker om om dagen», og et besøk i byens bruktplatesjapper kunne også bekrefte inntrykket av ham som svært hipp. Han dirigerte for øvrig de polske radiosymfonikerne på et opptak som ble en av fjorårets mest interessante plater, nemlig popvokalist Beth Gibbons tolkning Goreckis berømte tredje symfoni. Men crossover er ikke noe nytt for Penderecki. Allerede i 1971 ville den polske modernisten utforske forholdet mellom improvisasjon og komponisttradisjonen han selv kom fra. Med hjelp fra den amerikanske saksofonisten Don Cherry oppsto verket Actions for Free Jazz Orchestra. Den første innspillingen ble gjort av en besetning på 14 mann under navnet New Eternal Rhythm Orchestra. Den inkluderte blant andre storheter som Terje Rypdal, Thomasz Stanko og Kenny Wheeler. Og dette er fett! For nå kommer, sannsynligvis for første gang siden 1971, en nytolkning av verket ut på plate. Det er like mange i bandet denne gangen, og den svenske kraftstasjonen på sax, Mats Gustafsson, gjør i kombinasjon med sitt eget Fire! Orchestra noe som kalles en «nylesning» av det opprinnelige verket. Sjekk for øvrig Kim Hiorthøys artige stilisering av Gustafssons score for musikken i coverdesignet. Den blandingen av gammelt koblingsskjema for el-apparater og eksplosjons-aktige tegneseriebobler omslagsillustrasjonen gir assosiasjoner til, kan faktisk illustrerende lyden som venter, selv for en som ikke er kjent med å lese notasjon av musikk. Det vrenger i kondensatorer, freser i ledningsfester og spretter elektriske ildkuler over kretskortet. Bandbesetningen utgjøres av saksofoner, klarinett, tuba, trompeter, elektrisk bass, kontrabass, hammondorgel og trommer, i tillegg til at gitarist Reine Fiske for første gang er på plate i Fire! Orchestra-sammenheng. Framføringen var del av festivalen Sacrum Profanum i Krakdw i 2018. Det moderne har siden 1971 med andre ord fått noen år på nakken, men er ikke gått ut på dato av den grunn, akkurat i denne sammenhengen. Den inspirerte og deilige frilyden på årets plate kunne like gjerne vært spilt i 1971 som i 2018, det låter bare litt tjukkere nå. Spillelengden er også betraktelig utvidet i forhold til originalen, og det er jo bare en fordel.
Vårt Land (NO)

In 1971, Penderecki collaborated with trumpeter Don Cherry on Actions for Free Jazz Orchestra, a 16-minute piece performed at the Donaueschingen Music Festival. The ensemble included Kenny Wheeler, Manfred Schoof and Tomasz Stanko on trumpets; Albert Mangelsdorff and Paul Rutherford on trombones; Gerd Dudek, Willem Breuker and Peter Brötzmann on saxophones; Gunter Hampel on flute and bass clarinet; Fred Van Hove on piano and organ; Terje Rypdal on guitar; Peter Warren and Buschi Niebergall on basses; and Han Bennink on drums, with Penderecki conducting. It was a fairly classic slab of out jazz in the dominant style of that era, not unlike John Coltrane‘s Ascension or Ornette Coleman‘s Free Jazz, with swinging ensemble passages interspersed with frequently raucous but sometimes quite beautiful solo and duo sections. Saxophonist Mats Gustafsson and his Fire! Orchestra were commissioned to revisit Actions for the 2018 Sacrum Profanum festival in Kraków. They more or less replicated the instrumentation, but the piece itself has been radically expanded. It’s now 40 minutes long, and has been released on LP and CD by Rune Grammofon. This version of Fire! Orchestra, a large group with fluctuating membership, includes Goran Kajfes, Niklas Barnö, and Susana Santos Silva on trumpets; Maria Bertel on trombone; Per Åke Holmlander on tuba; Anna Högberg on alto sax; Per Johansson on tenor sax, clarinet and flute; Gustafsson on baritone sax and conduction; Christer Bothén on bass clarinet; Reine Fiske on guitar; Alex Zethson on Hammond organ; Elsa Bergman on upright bass; Torbjörn Zetterberg on electric bass; and Andreas Werliin on drums. You might think that they’d have stretched the piece from 16 minutes to 40 by making the solos longer and wilder, but you would be wrong. What Fire! Orchestra has done is slow the piece down, to an almost trance-like, dubby groove. They don’t swing; they march, as slow as zombies, leaning into the horror-movie atmospherics that made Penderecki’s music so attractive to William Friedkin and Stanley Kubrick. The use of electric instruments (guitar, bass, organ) adds a psychedelic rock feel at times, but there are also stretches where the horns moan long tones at each other that are quite beautiful in an almost whale-song-like way. But then, at roughly the 29-minute mark, Gustafsson steps into the spotlight, and cuts loose with the baritone in a way that sounds like his lungs are made of sandpaper, before Johansson joins him for a sputtering duet. This is a fascinating, absorbing performance. Actions for Free Jazz Orchestra doesn’t always get the recognition it deserves, but it absolutely ranks with Alan Silva‘s Seasons, the Jazz Composers Orchestra‘s Communications, Don Cherry‘s Eternal Rhythm, and the early work of the Globe Unity Orchestra as essential documents of large scale avant-jazz. This re-recording honors the original while adding more than enough to make it a work that stands on its own.
Burning Ambulance (US)

KRZYSZTOF PENDERECKI war, als er 1971 mit The New Eternal Rhythm Orchestra 'Actions' zur Aufführung brachte, auf seinem Penderadetzky-Marsch zu Altar & Tradition von seinen avancierten Meisterstreichen - 'Anaklasis', 'Fluorescences', 'Polymorphia', 'Threnos' - mit denen er zehn Jahre zuvor Furore gemacht hatte, noch nicht so weit ent­fernt, um vom gradlinigen Kollegen Lachenmann abgetan zu werden als Leitkuh der 'tona­len Paarhufer'. Was er 1970/71 schrieb - 'De natura sonoris No. 2', 'Kosmogonia', 'Utrenja', 'Canticum Canticorum Salomonis', die 'Partita' für Cembalo, elektrische Gitarre, Bass-Gitarre, Harfe, Kontrabass und Orchester - war zwar in Weihwasser getaucht, aber noch mit dem Beigeschmack von "Der Exorzist" und "Shining". Für die radikale Resonanz auf Hiroshima und Holocaust die höhere Weihe als Hollywood-Horror - Action! Dem Orchestra, eine andere Globe Unity mit Bennink, Breuker, Brötzmann, Mangelsdorf, Rutherford &c.&c. &c., mit Rypdal so kratzig wie nirgend sonst, entwarf er mit grafischem Leitfaden: ein Vor­spiel zur Klangentfaltung; einen 4/4-Part mit Überblas-Techniken; einen (weniger beweg­ten) menomosso-Abschnitt, mit 2- und 3-stimmigen Teilgruppen, einem Choral, einem Ba­ritonsaxsolo; eine quintessentielle Reprise mit Schlusschoral [-> Philips, 1971, Wergo, 1977, Intuition, 2001]. 2018 ließen sich Mats Gustafsson und FIRE! ORCHESTRA dazu an­stiften, für das Sacrum Profanum Festival in Kraków noch einmal Actions (RCD2212 / RLP 3212) in Angriff zu nehmen und dabei das nur 16 ½ min. Original durch Conduction und größere Freiheiten auf 40 Min. zu erweitern. In quasi identischer Instrumentierung, nur eine Posaune ist verwandelt in Per Åke Holmlanders Tuba neben Goran Kajfeš, Niklas Barnö & Susana Santos Silva - Trompeten, Maria Bertel - Posaune, Anna Högberg - Alto­sax, Gustafsson selbst - Baritonsax, Per 'Texas' Johansson - Tenorsax, Klarinette, Flöte, Christer Bothén - Bassklarinette, Alex Zethson - Hammondorgel, Elsa Bergman - Kontra­bass, Torbjörn Zetterberg - E-Bass und Andreas Werliin - Drums. Eingeschworene Fire!-Biester, mit weiteren Allianzen im Goran Kajfeš Subtropic Arkestra, bei Torbjörn Zetter­berg Hot Five, Angles, Tropiques, Je Suis!, The Big YES! oder Holmlanders Carliot – It’s Never Too Late Orchestra. Dazu das Fire!-Debut von Reine Fiske mit seinem Rock-Spirit von Landberk und Dungen bis Motorpsycho und Elephant9, der bei "Sky Music: A Tribute to..." auch schon den Terje Rypdal gemacht hat. Kontrabassstriche und Tuba grummeln, leise und mit Schmauchspuren setzen die Bläser ein, fauchend, stöhnend, knarrend, krähend, flötend. Doch sie verstummen, weil sich da eine schwellende Orgeldröhnwelle wölbt. Aus langgezogenen Hornstößen entfaltet sich prächtiges Trompetenspiel, dazu setzen Drums und Pizzicato erst sich, dann alles in Bewegung, mit aufgekratztem Bläser­krawall, der sich zu anhaltendem Tutti ballt, Schnitt! Die Gitarre und beide Bässe krabbeln gemeinsam, von Bassklarinette sanft, von Bläserkürzeln und den Drums impulsiv akzen­tuiert, bis hin zu heftigen Stößen. Die Klarinette schmust auf weichem 1 ∕ 2 ∕ 3 des Basses, die Flöte tiriliert im langsamen Groove des ganzen Kollektivs, Schnitt! Gong rauscht und crasht, und trappelig akzeleriert die Trommel. Zu Werliins klapprigem Eifer glissandieren zwei Trompeten und umkreisen sich schließlich a capella. Die Reeds summen, alle Bläser pollocken, zu Orgel, funkeliger Percussion und Gitarrenlegato setzt erneuter, metallisch angeschlagener Groove ein, Staccatokürzel zerrütten ihn. Überblende. Lang gezogenes Glissando wird von einer Trompete stufig getönt. Blende. Gustafsson balgt sich am Bari­ton mit der Bläsermeute wie um einen Knochen, und dann kommen sie endlich, in schwe­rem Schritt, die 4/4, von Bläsern umschwirrt, die Uhr zeigt gut 30 Min. Die Tuba blubbert und stößt betrommelten Staccatotumult in ein herrliches Bläserdelirium, aus dem abrupt Zethson allein ausschert hin zu einem Hammondhalteton. Ein rhythmisches Motiv bringt wieder Bewegung für erst spotzig fauchendes, dann träumerisches, weiterhin beorgeltes Gebläse, das aber in brummiger Bass-Tuba-Stagnation an den Anfang zurückkehrt. Und vergeht. Das sind definitiv andere Proportionen und Lösungen als nur die von Penderecki vorgezeichneten. Part 2 & 3 erscheinen vertauscht oder vereint. Kein Choral. Weniger individuelle Improvisation. Keine Rypdalraptorik. Und überhaupt vermeidet Gustafsson die Verlockung, die großen Alten imitieren oder überbieten zu wollen. Er betont das Miteinan­der, außer der Action und dem Vorwärts auch das Verweilen. Ach Lachenmann, es gibt noch anderes Feuer als das von Schwefelhölzern, und haben wir nicht letztlich alle einerlei Odem, um es zu hüten oder so oder so anzufachen?
Bad Alchemy (DE)

https://burningambulance.com

https://salt-peanuts.eu

Developed in KeyPublisher, a Keyteq AS©2006 product