Reviews 2140
The project deserves applause for the focus and stamina required for such a seductively conceived project, and this beautifully designed box set provides a fitting home for the finished work. If the music is all relatively similar - detailed, droning acoustic works for trumpet, French horn, cello, voice and more - then each is subtly coloured, not only by the use of slightly shifted pitch each time, but by the sounds and resonances of the venues for each performance. In normal circumstances, without the detailed majesty of the project´s wider structure, one disc of this music would probably be enough, but it is the bigger picture and unrivalled resolve that makes the package work so well.
The Wire (UK)
The name of this Norwegian improvising women's quartet tends to draw attention (they claim it's Pippi Longstocking's favourite word), and this brilliant 6CD box set on the ever-superb rune grammofon is pretty intriguing too. It's very high concept: 12 concerts over 12 years, the first on 20.01.2001; the last on 12.12.2012, each a drone on one of the notes of the 12-tone scale; following Webern and Bach. Various locations in Oslo, ranging across a mausoleum (with a 20-second reverb), a shopping centre, a living room, and a tent. That they successfully implemented this ambitiious concept is worth major plaudits in itself. But let's not forget the music: It's passionate, surprising, difficult, and committed. Amazing just how much they get out of one note each time. On top of this it comes dressed in some of Kim Hiorthoy's best ever graphic design (and that's saying something). SCR would not be at all surprised if this turns out to be The Wire's record of 2013 come December. Probably rune's most significant release since the amazing Deathprod box set in 2004.
Strange Celestial Road
This rather extraordinary six-disc release has been twelve years in the making. At a minute past 8 pm on 20th January 2001, SPUNK began playing a sonorous drone in the key of B - they would make a final recording in this project, performed in the key of G, twelve minutes and well over a decade later on 20th December of 2012. The sum total is twelve improvisations performed annually. The location chosen for each performance is an equally important component. From private apartments to very public spaces such as a city shopping centre or by the banks of the river Akerselva, each location brings a definable character to each performance, though it´s perhaps the resonant echo of Emanuel Vigeland Mausoleum on the very first piece which makes the most acoustically fitting space. This is quite a remarkable feat of longterm thinking as well as a valuable musical exercise and body of work.
Rock-a-Rolla (UK)
Det enkla är det geniala; projektet är liksom helgjutet i sin logik och konseptuella stringens. Här sammanfattas den västerländska konstmusikens förhållande til tonalitetens utveckling under tre århundraden:Bachs tempererade skala och harmonik; modernismens "emancipation" av de tolv tonerna (med Bach som fortsatt referens och förebild); och så förflyttningen inn i vår egen tid genom Spunks inspiration av Giancinto Scelsi, en av pionjärerna i utforskningen av mikro-intervaller men också av ett annat slags tidsuppfattning som bygger mer på introspektion än riktad dramaturgi... Det är lätt att stanna vid fascinationen över att Spunk lyckas genomföra detta projekt. Därfor vill jag direkt understryka att resultatet inte bara oftast låter fantastisk, det känns estetisk helgjutet och sammanlänkat och inte något som legat i träde under större delen av året... "Das Wohltemperieret Spunk" är ett tidsdokument. Det sammanfattar en tid när improvisationsmusiken ingått ett djupare förhållande med den komponerade konstmusiken och fått större utrymme och erkännande. Projektet markerar också en tid när kvinnliga musiker tagit stor plats inom konstmusiken, inte minst inom improviserad musik och inte minst i Norden. Detta tillsammans med den musikaliska kvaliteten och den konceptuella stringensen gör detta till något självlysande över ett långt tidsspann, som närmare bestämt sträcker sig över 11 år, 11 månader och 11 minuter.
Nutida Musik (SE)
Spunk började på ett Bess, bokstaverade sig vidare genom notsekvensen som bildar motivet B-A-C-H och följde samtidigt tolvtonsserien i Anton Weberns stråkkvartett, opus 28. Låter det krångligt kan man välja den enklare förklaringsmodellen: en studie i närvaro och kollektivt samspel med en enda ton i taget som gemensam mötesplats. ”Das wohltemperierte Spunk” är ett tolv år långt projekt inspirerat av Johann Sebastian Bachs solostycken för klaverinstrument. Varje improviserad konsert är inspelad på olika platser i Oslo, var och en med sin unika akustik: från Emanuel Vigeland-mausoleets mörker till operahusets sluttande tak. Sedan den första konserten som startade en minut över klockan åtta på kvällen den 20 januari 2001 har de fram till den sista (som inleddes elva år, elva månader och elva minuter senare) avverkat en ton om året. Resultatet har nu buntats ihop till en box med tolv halvtimmeslånga improvisationer, numrerade med romerska siffror och fördelade på sex skivor. Tonsättaren, noisemusikern och röstkonstnären Maja Solveig Kjelstrup Ratkje – fjolårets tonsättarprofil på Båstads kammarmusikfestival – är kanske det mest kända namnet i Spunk, en eklektisk ensemble som sedan mitten av 1990-talet rört sig flytande mellan nutida konstmusik, improvisation, elektronik och noise med samma antiauktoritära karaktär som Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Hos Spunk finns en friformsdynamik där bromsarna stundtals tjuter. Men kvartettens uttryck är i grunden mer precist och mer intresserat av att lyssna in än av att samtala utifrån improvisationsmusikens typiska konversationsvändor. Man kan fortfarande höra ett släktskap med debutalbumet ”Det eneste jeg vet er at det ikke er en støvsuger” (1999), men soundet har med tiden blivit mindre anarkistiskt och mer dronebetonat. Numera gör de musik man kan närma sig från såväl andra wienskolans håll som ett loft i New York på 1960-talet, med eller utan Bach i bagaget. Ratkjes röstyttringar samt inslag av flämtande dragspel, theremin och violin glider in i Hild Sofie Tafjords mistlursmediterande valthorn och Kristin Andersens trumpet- och flöjtfärger. Konserten från 2010 (”X”) har tydligare konturer av Lene Grenagers tuggande cello som en motor i botten och under inspelningen från ön Nakholmen (”VI”) tycks de lokala fåglarna ha flugit in i ljudbilden. Andra gånger flyter ångestförvridna skrik ihop med elektronik (”V”) och ibland låter det som en hemsökt musik, spöklikt svarvande från andra sidan. Precis som efter långvarigt sällskap av Bachs preludier och fugor infinner sig efter ett tag en viss déjà vu-känsla, men i själva verket finns hela tiden små, små skiftningar. Här finns förstås också en uppenbar formförebild i den italienske excentrikern Giacinto Scelsis entoniga ”Quattro pezzi (su una nota sola)” från 1959. Det blir en musik som låter uråldrigt modern – utdraget filosoferande och samtidigt förtätad, sammanflätad av fyra musiker efter en noga uträknad matematisk model, men ändå uppkommen i stunden och djupt fascinerande. ”Das wohltemperierte Spunk” kräver inte nödvändigtvis förkunskaper om själva konceptet, men däremot en koncentrerad lyssnare.
Dagens Nyheter (SE)
Ein Jahrhundertprojekt. Was sage ich! - Ein Jahrtausendprojekt! ...Selten musste man sich vor Experimentalmusik so wenig fürchten, selten war sie so... epochal.
Skug (AT)
http://www.tidningenkulturen.se
http://www.soundofmusic.nu (interview, swedish)