Reviews RCD2159
Health and safety warning – this is a completely improvised live set from the duo of Norwegian percussion volcano Paal Nilssen-Love and Swedish pianist Sten Sandell. Jacana, recorded at Norway's Kongsberg jazz festival last year, comprises just three pieces. Curvatur, the 23-minute opener, begins with a familiar free-improv reconnaissance of slow bell chimes and damped-strings tappings. But it soon erupts into zigzagging Cecil Taylor-like piano lines against a typical Nilssen-Love percussion rumpus, before entering an almost tonal phase like a kind of free-boogie, then becomes orchestrally rich and dense, and ends on quiet handclaps. The 17-minute Kauri mixes freebop, guttural, throat-singing vocals and bouncy stride-piano; the title track is a brief excursion into whistling treble sounds, wide dynamic shifts, and a delicate finale in quiet mallet-hits on bells and soft vocal calls. This pair's vast experience and multi-idiomatic techniques infuse a remarkable dialogue. 4/5.
The Guardian (UK)
The level of interplay is simply astonishing, with the pair launching into spontaneous rhythmic gambits and locking down turn-on-a-dime stops and starts with microsecond precision. Sandel plays with blazing energy and verve throughout most of the set, dealing in percussive physicalities (with more than a hint of Cecil Taylor) punctuated by sudden shards of fractured honky-tonk. Nilssen-Love - a notoriously bullish improviser - seems to respond by easing off the gas just a little, saving his most powerhouse moments for natural, unforced crescendos. They´re relaxed enough to have some fun too: at one point Sandell revels in a bout of low, guttural throat-singing, while at another Nilssen-Love drops his sticks and simply claps a primitive accompaniment. You can virtually feel the music coursing through their systems.
Jazzwise (UK)
As and elder statesman of Swedish Jazz, Sten Sandell knows full well to utilise the piano in an improvised setting for absolute maximum impact. His performance with maestro drummer Nilssen-Love is a masterclass in duo mechanics, the two players ripping shreds off each other as Sandell collapses piano notes into micro-dimensional cells furiously birthing clusters which spark into further dazzling patterns as Nilssen-Love seemingly places his kit in a static state of constant destruction and reassembly.
Rock-a-Rolla (UK)
I det store Fire-bandet har også pianisten Dan Sandell sin sjølvsagde plass, ein musikar du la merke til når han handfast demonstrerte måtar å nærme seg instrumentet fysisk på. Eller som det står i pressemeldinga: Dei beste improvisatorane er dei som tykkjer om både å finne opp og av-oppfinne instrumentet rett framfor augo og øyro dine. Dei to har arbeidd ofte saman sidan dei starta trio med bassist Johan Bertling frå «Fire»-trioen, og dei går snøgt i musikalsk nærkamp så det luktar nesten svidd, på det nye albumet «Jacana». Det har tre bolkar kalla «Curvature», «Kauri» og «Jacana», der dei mot slutten av opningssporet rett og slett går over til å klappe. Sandell har også ei overtone-stemme han akkompagnerer pianospelet sitt med. Plata er opptak frå Kongsberg Jazzfestival i fjor, og dei har mykje på hjartet. Personleg likar eg slik musikk best live, for å oppleve framtoningen fysisk. Men det er slett ikkje vanskeleg å høyre kva dei driv på med. Bomber og granatar!
Dagsavisen (NO)
På papperet utgör Sandell og Nilssen-Love en duo som spelar piano och trummor. I praktiken arbetar de med så många olika tekniker och så stor dynamik på repektiva intrument - Sandell röst tillkommer dessutom - att de låter mer som en orkester. Det vil säga: variationsrikedomen och pregnansen hos de många klangerna är ena delen, formen er i stort sett den andra... Sandell och Nilssen-Love möts på plöstligt uppståndna platser, samtidig som de skapar ett associativt, övergripande skeende.
Dagens Nyheter (SE)
Sten Sandell på piano och röst och Paal Nilssen-Love på trummor och slagverk är som två skulptörer som baxar det tunga stenblocket i rätt läge för att kunna påbörja sitt arbete, men som samtidigt också finputsar de sista bitarna. Allt är i deras händer och allt sker precis nu. (Ja varje gång du spelar skivan.) Energin är kopiös och precisionen ett schweizerur. De tre improvisationerna, tjugotre, sjutton och fyra och en halv minuter, rymmer mängder av olika stämningar inom sig. Full kraft och tyngd ofta, men även lätthet mikropauser och nya spår. Musikernas kontroll över storformen liksom smådelarna visar att de har grepp över ett skeende som rymmer både överraskningar och infall, och sin myckna kunskap och erfarenhet hanterar de till synes utan ansträngning. Från pianot klingar, bland mycket annat, något som en gång i tiden hade sitt ursprung i tidig jazz, konstmusik och någonting från bortre Asien, men allt transformeras till ett nytt egensinnigt klangblock, stort och mäktigt med utsökta detaljer. Musiken kom till på Kongsbergs jazzfestival den femte juli förra året. Det bör ha blivit brakande bifall.
Lira (SE)
I denne duoinnspillingen fra Kongsberg jazzfestival i 2013, tildeler jeg begge gullmedalje i tilstedeværelse. Musikken er storslått, vid og kraftig i sitt omfang, var og følsom i sine detaljer. Dette er forløsende åpent og alvorlig, et uttrykk som søker mot den store konsertsalen heller enn jazzkjelleren.
Jazznytt (NO)