Reviews RCD2234

Mer avskalat än på Testament har åtminstone inte jag hört trion Fire! på skiva tidigare. Inspelat i Steve Albinis studio Electrical Audio i Chicago i december 2022 är Testament det åttonde albumet med Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin, där You liked me five minutes ago från 2009 banade väg för den mix av frijazz, noise, psykedelisk rock och fri improvisation som präglat deras musik sedan dess. Emellanåt har den ljudbild trion målat upp på skiva haft penseldrag från elektronik, flöjter eller udda infall från gäs-ter som Jim O'Rourke (albumet Unreleased? från 2011) och Oren Ambarchi (In the mouth a hand från 2012). Inget fel alls med det, men här är det frågan om raka rör, där kombi-nationen av Gustafssons barytonsax, Berthlings elbas och Werliins trummor raffinerats för att stå helt på egna ben. Och det är synnerligen stabila sådana, helt utan skidskytte-bendarr, där Berthlings tunga bas och Werliins trummor skapar ett extremt stabilt fundament för Gustafssons djupt penetrerande barytonspel genom fem tunga kompositioner varierande i längd mellan dryga fem och dryga tio minuter. Avskalat är bara förnamnet, och emfas och kraft de tilltalsnamn som präglar detta tungviktarexempel på vad som lika gärna skulle kunna benämnas friformsrock som friformsjazz. Bäst i mina öron är stycket The dark inside of cabbage, men känslan av suggestion genomsyrar hela albumet.
LIRA (SE)

Mit rührendem Downtempo-Bass als Loop, sich schleppend anschließendem Beat und surrendem, grollendem, brüllendem Baritonsax, das, in Zwangsarbeit geknechtet, mit Ochsengespann Caobastämme aus dem Dschungel schleppt – wie einst bei B. Traven. In den Hayfoot-Strawfoot-Tagen, an die Fire! mit stupidem Links-Rechts-Beat erinnert, hielt man 'die da unten' dumm wie Kohlköpfe, heute feixt zynische Dummheit als das neue 'Normal', aus dem Gustafsson jedoch dickköpfig röhrend und mit ploppendem Spott ausschert. Einbahnstraßen machen melancholisch und brummig, Werliin ertrommelt mit Steinschlag-Verve Auswege in alle Richtungen. Gustafsson brütet elegisch über den Todesschlaf der Büffel, denen einst der Atem Gottes das Fell flauschte – den Schlaf der Vernunft stört Werliin mit leichtem Tickeln, schrottigem Klappern, bis zur brüllenden Eruption des Baritons und des knurrigen Basses, die mit ihrem anderen Groove und wildem Aufschrei wachzurütteln versuchen. Für den fünften Track wird Gustafsson zum fauchenden, schlabbernden, grollenden, trauernden Biest, zu dumpfem Bass, zu unheimlichem und dräuendem, immer querschlägerischer polterndem und donnerndem Drumming, das das Bariton zum Brüllen anstachelt.

Bad Alchemy (DE)

https://www.freejazzblog.org

https://www.allmusic.com