Reviews RLP2187
Scorch Trio's XXX brings us into the 21st century with four LPs cataloguing the output of the Norwegian noise-improv power trio (plus a previously unreleased 2000 Finnish radio session), assembled by guitarist Raoul Bjorkenheim, bassist Ingebrigt H6ker Flaten and drummer Paal Nilssen-Love in the early noughties. Reviews at the time drew comparison with Sonny Sharrock, Jimi Hendrix, Mahavishnu Orchestra and Albert Ayler, but heard now, Scorch Trio's intense overdriven mix of electric guitar, bass, drums and electronics, which moves effortlessly from a spiky red-faced wildness to points of bristling melancholy, forms a bedrock of influences that feed into such contemporary Rune Grammofon acts as Hedvig Mollestad Trio, Bushman's Revenge, Elephant9 and Krokofant. 4/5.
Mojo (UK)
Last fall Rune Grammofon released XXX, a sprawling four-album vinyl set that collects most of the extant recordings the bassist made with Nilssen-Love and fiery Finnish electric guitarist Raoul Björkenheim in the Scorch Trio (it doesn't include the group's most recent material, where former Chicagoan Frank Rosaly plays drums). This group fed the high-volume, hard-hitting fusion of John McLaughlin's Mahavishnu Orchestra and the paint-peeling fury of early Sonny Sharrock into an amped-up, chaotic postpunk sound, paving the way for heavy Norwegian trios such as Elephant9 and the combo led by guitarist Hedvig Mollestad. For my money, though, none of them has been able to match the Scorch Trio. The frenzied rhythm section masterfully supports Björkenheim's ear-piercing extrapolations — he's one of the most ferocious electric-guitar improvisers of the past couple decades. Most of XXX comes from the Scorch Trio's first three albums, but the fourth record is a Finnish studio session from 2000 that includes a version of John Coltrane's "Big Nick." Below you can check out the first track from that session, "Sharrockism," whose opening chordal flurry leaves no doubt about who the song title refers to.
Chicago Reader (US)
Truly heavyweight anthology of output from the influential Norwegian free jazz improvisers. Three hours of mean jazz!
Boomkat (UK)
Frågan är om vi ännu har insett vidden av det sena 90-talet och vad som kom där ur? En ung generation jazzmusiker och improvisatörer tog sig fram med nya idéer. Det var idéer som lika mycket stred mot mainstreamjazzens stiliserade ideal som den fria improvisationsmusikens frånvaro av rytmisk stadga eller den mycket stelbenta genreindelningen. Former luckrades upp, fylldes med nytt innehåll. Skådeplatsen var hela världen men mycket hände i Norden, Bugge Wesseltoft med flera experimenterade med elektroniska inslag i nu-jazz, Mats Gustafssons tillförde kraft och djup groove i frijazzen och inte minst radarparet Ingebrigt Håker Flaten och Paal Nilssen-Love utvidgade sinnebilden av vad en rytmsektion kunde vara. Duon kom att lägga den rytmiska grunden för nyskapande grupper som Atomic, The Thing och Scorch Trio. När Rune Grammofon nu släpper kvadupel-lp:n XXX med powertrion Scorch Trio visar Håker Flaten och Nilssen-Love tydligt att de inte ”bara” var några kompande musiker utan solister och improvisatörer i lika stor utsträckning som den finländske gitarristen Raoul Björkenheim, även om gitarren ofta tar det ljudliga kommandot. Scorch Trio spelar en rent smärtsamt energisk musik med extremt effektivt samspel. Att de har jämförts med Jimi Hendrix Band of Gypsies är träffande, i vissa avseenden handlar det dock om en betydligt råare variant enligt mig. Det kollektiva uttrycket möter det individuellt drivna på ett sällsynt hårdnackat sätt. I det energifyllda och stenhårda pågår dessutom ett subtilt samspel där de tre musikerna verkligen lyssnar och svarar på varandras inspel. XXX är något av ett retrospektiv för åren mellan 2000 och 2007 då Paal Nilssen-Love var medlem i gruppen. De tre första skivorna på Rune Grammofon är med förutom några spår som möjligen inte rymdes på dessa lp-utgåvor. Dessutom en tidigare outgiven radioinspelning från Finland från januari 2000. Debuten Scorch Trio (ursprungligen släppt 2002) är massiv och full av dramatik. Det är jazzinfluerat, inte minst i Björkenheims trots allt avrundade gitarrklanger och korta toner, men det förfyttas samtidigt mot rocken i attityd och sound. Tätt, myllrande och hårt. Basen driver på och det polyrytmiska trumspelet är bländande. Luggumt från 2004 är inte lika massiv, infuenserna från Hendrix känns tydligare och Björkenheim är både riktigt bluesig och rockig. Soundet är skitigare, mer tjutande och gitarrtonerna inte lika jazzigt korthuggna. Överlag är energifördelningen mer varierad, ibland nästan avslappnat med en öppen ljudbild. I låten Furskunjt visar Håker Flaten sin fantastiska förmåga att driva på samtidigt som han låter tonerna liksom hänga kvar som inbjudande avsatser för de andra. På Brolt (2008) tillförs elektronik och musiken vecklar ut sig i flera olika riktningar. Björkenheim spelar till och med elektrisk viola da gamba på en låt och för in ett svävande och mystiskt element i musiken. Annars en hel del hardcore bluesrock och även lite boogiegitarr... Sammantaget är det tre album som slog världen med häpnad när de kom och borde så göra även idag!
Orkesterjournalen (SE)